HOTAD PÅ JOBBET

Det här är en historia från polisens värld. Har den inträffat och det uppfattas som polisen begick något brott, är det tillräckligt länge sedan för att vara preskriberat.

När man antingen ska förebygga eller hantera hotfulla situationer, är det viktigt att förstå valutan i situationen. Med valuta menar jag den drivkraft som får personen att vara hotfull. I den här berättelsen blir det mycket tydligt vilken valuta som gällde.

Berättelsen om "busen" som blev mammagris.

Det var midsommar. Vädret var sådär strålande som det bara kan vara en svensk midsommar. Kvällen var ännu ung men dansbanan som låg några mil från Stockholm, var välbesökt. Det var vid den tidpunkt på midsommarkvällen då familjerna med små barn hade gått hem till sitt. Musiken hade fått vuxenkaraktär och dansen var igång. Alla trivdes och de få mygg som klarade av den sydliga vinden var de inga som märkte. Men den trevliga stämningen skulle snart vara ett minne blott.

In på dansbanans parkeringsplats åker ett tiotal bilar in i hög fart. När de parkerat, inte i de rader som alla andra ställde sig i utan man tappade bilarna härs och tvärs, hängde ett dammoln över p-platsen. Fram mot biljettluckan kom ett fyrtiotal personer mellan tjugo och tjugofem år. Det var blandat män och kvinnor.

Det fanns två ordningsvakter på dansbanan. De hade varit med i "alla" år och hade blivit lite till åren. När de någon gång behövt ingripa hade det räckt att de pratat med fridstöraren. Här kände alla alla och slagsmål hörde till de verkliga undantagen. Det var mer en formsak att det skulle finnas ordningsvakter, för att tillståndet att ha dans skulle beviljas. Vakterna tittade nu på gänget som kom mot biljettluckan och båda kände att det knöt sig i magen. Här kommer det att bli bråk som ingen av dem kände sig vuxen att klara av. En av dem smög undan och ringde den lokala polisen.

Ledaren för gänget, vi kan kalla honom Conny, gick först. En karl med skinnjacka, jeans och boots. Han hade ett hånfullt flin i ansiktet när han tittade på den gamla ordningsvakten och passerade ingångsgrinden utan att bry sig om de 40 kronor som det kostade att gå in på festplatsen. Conny visste att det inte skulle finnas någon på dansbanan som skulle ta fighten med honom så länge han hade gänget bakom sig. Resten av gänget passerade in utan att bry sig om damen i kassan.

Den goda stämningen var nu som bortblåst på dansbanan. De som var föräldrar och hade tonårsbarn med sig, försökte ta sina ungdomar med sig och gå till p-platsen utan att hamna i bråk med gänget. Många av dem fick gliringar och oförskämda förslag från gänget och värst var naturligtvis Conny. När de kom fram till p-platsen upptäckte många att de var inparkerade och inte kunde komma därifrån. Conny kom  på att gänget ville dansa. Han pratade med bandet som spelade och gjorde helt klart att det vankades smörj om dessa inte spelade låtarna han önskade sig.

Under tiden gänget hade haft det roligt på festplatsen, hade en patrullbil från den lokala polisstationen varit på väg mot festplatsen. Alla andra patruller var upptagna med andra jobb de inte kunde släppa, så det blev bara en patrull kvar att ta itu med gänget. Det som saknades i kvantitet fanns dock i kvalitet hos patrullen. De hade varit med länge bägge två och hade klarat av mycket tillsammans. De visste att om de kunde ta sig fram och titta en stund på eländet innan de ingrep, så skulle de nog kunna hitta på något sätt att lösa problemet med gänget som släppts på grönbete. De parkerade innan p-platsen där patrullbilen inte skulle synas och smög fram och ställde sig bakom några buskar där de kunde se utan att synas. En i patrullen, Pelle, såg hur en person stod på sidan av dansbanan och såg på hur gänget bar sig illa åt. Det måste vara ledaren, han tycks trivas med situationen men det ska vi kunna ändra på, tänkte Pelle.

Pelle smög sig på Conny bakifrån och tog ett stadigt grepp runt armar och bröstkorg. Conny kände hur han lyftes upp några centimeter och hur bröstkorgen klämdes ihop så han hade svårt att andas. Han förstod inte vad som hände förrän Pelle berättade för honom att han var polis och hade bestämt sig för att krama lite på Conny. Nu ska man veta att Pelle inte var så lång, men han var bred. Han var brottare i elitklass och är det något brottare kan så är det att krama bröstkorgar och att lyfta samtidigt. För Conny hade kvällen plötsligt förvandlats från att ha varit kul där han och gänget kunde köra med vanligt folk och se rädsla och respekt i deras ögon till att nu hänga i en björnkram med bara tårna i golvet och bröstkorgen så hoptryckt att det var med nöd och näppe han fick luft.

Men, för Connys del skulle dåligt bli ännu sämre och han var på väg mot de värsta ögonblicken i sin drygt tjugoåriga levnad. Pelle sa nämligen till Conny att: Nu vill jag att du ropar "Mamma" när jag släpper lite på din brökorg.

Conny förstod ju vilken katastrof det skulle innebära för hans image. Den store modige grabben som utmanade vem som helst, skulle ropa på mamma. Aldrig i livet, lyckades han få fram.

Ok, sa Pelle. Vi får se om du kan ropa när du mist livet då och satte igång och kramade Conny så det knakade i bröstkorg och axlar. Conny kunde känna hur han var på väg att gå sönder och han blev yr i huvudet av syrebrist när han inte kunde andas. Han kände hur han blev tårögd av både smärtan och förödmjukelsen Hur ska du ha det, frågade Pelle. Ska du ropa eller ska vi kramas lite mer?

Conny som nu hade blivit riktigt rädd att han skulle få bröstkorgen krossad av Pelle nickade hastigt. Bra, sa Pelle. Då släpper jag efter lite och så vill jag att du ropar så dina kompisar hör dig. Dessa hade ju sett att Conny hade blivit fast i ett par starka armar och att han blivit blek i ansiktet och nu såg riktigt rädd ut. De hade blivit villrådiga vad de skulle göra och gjorde som så många andra i den situationen, ingenting. Då Conny inte ropade på sin mamma började Pelle klämma till igen och Conny fick panik då han kände att andningen slutade fungera och pep "Mamma". Högre viskade Pelle och släppte lite på trycket över bröstkorgen. Mamma, sa Conny. Högre, viskade Pelle samtidigt som han släppte rejält på björngreppet. Mamma, ropade Conny.

Gänget, som innan Conny fick en kram, hade varit så kaxiga och behandlat alla med en attityd som inte hör hemma någonstans såg nu ut som någon hade dragit en propp ur dem så luften pyst ut. Erik, Pelles kollega klev nu fram till de närmsta gängmedlemmarna och sa åt dem att först skulle de betala för kaffe och dricka som de bara tagit och sedan skulle de gå lugnt och försiktigt till sina bilar och köra försiktigt därifrån. Erik berättade att han och Pelle skulle köra Conny hem till hans mamma, så de fick klara sig utan honom.

Det var ett slokörat gäng som åkte från festplatsen den kvällen. De kom såvitt jag vet aldrig tillbaka dit.

Man hade kunnat lösa det med en rejäl polisstyrka, tårgas och mycket slag och stök. Men Pelle hittade någonting som var mycket bättre. Han hittade den valuta som var gångbar i situationen. Nästa gång Conny vill se respekt i andras ögon kommer han kanske att fundera på om det finns något annat sätt att få det på än att hota och skrämma andra människor.

När man planerar för hotfulla situationer gäller det att hitta rätt valuta hos tänkbara gärningsmän. Ibland är det en valuta man inte kan jobba med, men ibland är det möjligt att förstå sig på den och göra något åt det.

Och är man polis får man naturligtvis inte göra som Pelle. Men, vad vet jag, det kanske aldrig hände.

 

Copyright 2008. Col production. All rights reserved